lördag 13 juni 2015

Från skuldkänslor och rädsla till unicorn och rosa fluff

Melvin blir på måndag 10 veckor. Tiden har gått så sjukt fort, enligt mig. Men det kan bero på en hel del saker faktiskt. T.ex. det att de första 8 veckorna kommer jag knappt ihåg. Det känns som att jag varit i en koma. Inte fattat verkligheten. 

Jag har varit så rädd. Rädd för att röra i Melvin. Rädd för att göra fel så att han är olycklig. Rädd för att sova ifall jag inte sku vakna då han behöver mat. Rädd för att lämna honom i sitt babynest då jag går in till köket för att slänga ihop mat till mig själv,

Och när Johnny fick pappaledigt bröt jag ihop. Jag mådde illa, hade ont i huvudet konstant och var svag i kroppen. Jag led av sömn- och näringsbrist.

Jag grät nästan varje dag. Anklagade mig själv och hade skuldkänslor. Kunde knappt se på Melvin för enda jag tänkte på var att "fan vilken värdelös mamma jag är" vilket fick mig att gråta mera. Jag var så rädd för framtiden. Hur ska jag klara av detta? Om jag mår såhär piss nu, hur mår jag då om några veckor?

Men som tur är så har jag en underbar sambo som tröstade mig och peppade mig. Han tog liksom ansvaret här hemma så jag fick vila. För jag var utmattad. Helt totalt slutkörd.

Jag hade lagt allt för mycket press på mig inför denhär förändringen och fantiserat om hur underbart och enkelt allt kommer vara. Jo, visst är det underbart men enkelt är det fan inte. Jag sku ju lära känna en helt ny människa. Och han sku lära känna mig. Det fanns liksom inga bruksanvisningar som kom med honom om hur han funkar. Och detta hade jag inte alls förberedd mig på. Hur kunde jag liksom inte ha gjort det? Mycket är väll för att man läser runt på nätet om hur unicorn och rosa fluff allting med en liten spädis är. Men så är inte fallet alltid.

Jag t.ex. hade allt för lite mjölk i mina bröst vilket betydde att Melvin fick allt för lite mat och han bara skrek och som nyblivna föräldrar vet man ju inte var man ska börja med att få fram vad som är fel..? Vi frågade runt om vad problemet kan vara men fick mest svaret att "det är normalt". Först då min mamma sa att vi sku börja ge ersättning i tillägg lugnade det sig. Vilket fick mig att förstå att jag inte hade tillräckligt med mjölk och då slutade jag amma. Vi gav endast ersättning och allting blev 50 gånger lättare. Melvin slutade skrika och sov på nätterna.

När Johnny hade en vecka kvar av pappaledigt började jag känna mig återhämtad. Jag hade sovit ordentligt några nätter, hunnit äta och fått kroppen i balans. Jag kände Melvin bättre och vi hade fått mat- och sovrutiner. Allt flöt på perfekt.

Och så en morgon vaknade jag och kände mig oerhört lycklig. Jag var glad och tacksam. Det fanns inga skuldkänslor och rädslorna om att vara en mamma var borta. Jag kände mig stark. Precis som att någon sku ha pickat hål i min bubbla. Jag tog upp Melvin ur hans säng och bara pussade honom och grät. Äntligen. Nu kände jag detdär unicorn och rosa fluff som alla pratade om. Men det tog mig 8 veckor av kämpande med mig själv för att komma till rätta med den här förändringen.

Jag är ledsen över att jag missat hans första tid och knappt kan komma ihåg hur han såg ut den tiden. (Tur att jag har massa bilder och anteckningar) men härifrån kan det endast bli bättre. Och jag ska, resten av mitt liv, se till att det ska finnas massa unicorn och rosa fluff i våra liv. Det lovar jag. Visst kommer vi göra misstag men jag ska alltid komma ihåg att allting går att fixa. Och som tur är har jag världens bästa Johnny som helatiden stöttar mig och älskar mig då jag inte kan älska mig själv.

6 kommentarer:

  1. Kramar till dej. Äntligen någon som faktist tar fram det här. Mina två barn har alltid varit mer eller mindre misdnöjdare bebisar och det där rosa fluffet har jag inte sett av. Bebistiden må vara härlig, men nog är det skönt när de växer upp. Missförstå mej inte.. älskar mina barn och har alltid gjort det. Men bebistiden kan vara SÅ tuff. ☺

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nämen precis! Tycker det är viktigt att nämna att det faktiskt oxå kan vara jobbigt. Det betyder ju som sagt int att man sku älska sina barn mindre för att man tycker det är tungt. Tvärtom, finns nog ingen kärlek som är starkare än kärleken för sina barn :) kram till dej!

      Radera
  2. Skönt att läsa att andra har det likadant! Missförstå mig inte, jag älskar mitt barn över allt annat, men att påstå att nyfödd-tiden är härlig är BS. Jag avskyr det och längtar tills lillis blir större! Kram Janica, du är stark!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma här! Tror det blir lättare bara de får börja röra på sig o man int behöver bära o lyfta dem från ställ till ställ ;) kram till dej!

      Radera