måndag 20 november 2017

Varför har vi en doula?


Har helt missat att ni ska ha doula! :) Kan du skriva ett inlägg om det? Hur kom ni på att ni ska ha det och vad är största orsaken tiill att ni vill ha doula? Hur var Johnnys första reaktion då du tog upp det? (Om det var du som gjorde det) tycker det är intressant att det blir vanligare med doula 


 Tack för dina frågor! Har länge tänkt skriva ett inlägg om detta med doula men vi har hållit låg profil på den fronten då vi ville känna efter om det faktiskt var något för oss. Så inte alls konstigt du missat det hehe.

Redan från den dagen då jag plussade så började ju alla tankar och känslor flyga omkring. Trots att man varit med om det förr så känns det ändå som att allting är så nytt men att man ändå har mera kunskap om graviditet och förlossning än första gången. Dels för det att man gått igenom det och dels för att man lärt känna många andra mammor med sina egna upplevelser som de sen delat med sig av.

Min första förlossning var ju verkligen perfekt (läs här) och jag njöt ju verkligen av varje stund. Hade inga förväntningar och tyckte det på ett sätt var så skönt då jag inte visste hur det hela sku gå till. Och där har vi problemet nu i dagens läge. Jag är livrädd för att föda. Jag kommer ju aldrig få samma förlossning som jag hadd med Melvin och nu är jag så mycket mera medveten om vad som kan och inte kan hända. And it scares the hell out of me. Rädslan förvandlas till ångest och panik vilket i sin tur stressar mig och så blir jag arg på mig själv då jag tappar kontrollen helt. Johnny försöker ju sitt bästa att stötta mig och förstå mig i dessa känslor. Men det är ju klart att det inte är lätt för honom heller att veta vad han ska säga eller göra då jag gråter hysteriskt över nått som jag inte kan påverka desto mer. Kroppen sköter ju sitt under förlossningen och enda jag behöver göra är att jobba tillsammans med den. Men just nu klarar jag inte av det och vi jobbar helt emot varandra. Så därför bestämde vi oss för att skaffa en doula.

Foto: @allisfoton

Det är så otroligt skönt att veta att vi har en lugn och sansad person vid vår sida som vi kan bolla tankar och känslor med. En person som är här bara för vår skull och som stöttar våra känslor och våra beslut vi tar utan att försöka påverka oss på ett sätt eller annat. Sen att hon har fyra barn själv, är utbildad barnmorska och jobbar på sjukhus är ju en riktigt jackpot. Hon vet så otroligt mycket och det hon inte vet kollar hon enkelt upp med vården. Redan efter vår första träff så var ju 60% av min rädsla borta och jag kände mig riktigt taggad på att föda. Så rekommenderar verkligen att alla som känner sig osäker/rädd/ångestfylld inför förlossningen skaffar en doula. Man behöver ju inte ha med doulan under förlossningen om det inte känns så men redan att få prata med någon som helt och hållet är "på din sida" hjälper mycket.

Johnny har varit väldigt stöttande angående mina tankar och känslor. Han har ju såklart svårt att förstå exakt hur jag känner men han gör verkligen allt för att jag ska känna mig stark och trygg sen under förlossningen. Så när jag tog upp detta med doula så var han så gott som med på noterna. Dock kom vi överens om att vi bestämmer först efter första träffen med doulan om det känns bra att hon ska va med under förlossningen eller inte. Och direkt efter träffen konstaterade vi båda att vi verkligen vill ha med henne.

I förra veckan fick vi oxå bekanta oss med vår reserv doula (ifall vår doula blir sjuk eller är fast på jobbet) och hon var oxå väldigt trevlig och lätt att prata med. Nästan två timmar satt vi och pratade om förlossningen, våra förväntningar och lite om amning. Så nu känns det som att vi börjar ha det lite på klart och jag känner mig rätt så förberedd inför den stora dagen. Visst, rädslan finns kvar men jag har ju både Johnny och doulan vid min sida så jag tror absolut det kommer att gå bra!

tisdag 14 november 2017

Obehag för närhet


Nu då det verkligen börjar närma sig förlossning och bebis, så har jag börjat läsa på ännu mera om amning. Jag har hela graviditeten haft en liten vision om hur det ungefär "ska se ut" då jag börjar amma och jag har ställt in mig på att ha en bebis fast vid bröstet största delen av tiden de första månaderna. Dessutom har jag fråga tips och råd av mina två vänner som ammar sina barn och så läser jag en del i en amningsgrupp på facebook. Allting har hittills känsta okej och rätt så självklart. 

Men så för nån vecka sen då jag råkade nudda vid mitt bröst så ilade det till i hela kroppen och en sekund efter kände jag ett enormt obehag inom mig. Sådär som att någon sku ha tafsat på mig mot min vilja. Jag tänkte inte desto mer på det just då men sen på kvällen kom obehags känslan tillbaka. Så jag testade att nypa mig själv lite försiktigt i nipplan och visst fick jag samma känsla igen. Som att någon mot min vilja rör i mina intim områden. Efteråt blev jag fylld med ångest och fick nästan panik. Min tanke var att är det såhär det kommer att kännas sen då bebisen ligger och suger på mitt bröst? Ska jag behöva känna den där obehagliga och ångestfyllda känslan största delen av dygnet så att min älskade skatt ska få näring? Ni fattar säkert att jag inte kommer att kunna amma med en sån känsla i kroppen.

Sen igen så är min kropp i ett väldigt känsligt tillstånd just nu. Så känsligt att Johnny knappt får röra mig. Jag vill liksom inte att en annan vuxen ska vara nära mig, mina bröst eller min mage. Vill nästan inte ens vara nära mig själv vissa dagar utan sku hellre bara krypa ur mitt eget skinn. Däremot har jag inga problem som helst att kramas och gosa med Melvin eller nått annat barn. Vilket får mitt hopp om amning att tändas igen. För det är ju en helt annan sak att ha sitt eget barn nära sig.

Foto: @allisfoton 
 
Tycker detta med amning har blivit en så stor press för mig. Bara för att jag har lagt upp en vision om hur det kommer att vara och för att jag så jätte gärna vill att det ska funka denna gång. Dessutom stressar jag så mycket inför förlossningen så alla mina tankar och känslor blir till en enda stor soppa.

Som tur är så bestämde vi oss för att ha med oss en doula under graviditeten och hon ska även vara med under förlossningen. Så skönt att få lufta sina tankar och känslor kring allt detta och att hon är här bara för vår skull. Hon har kollat upp en massa, för mig viktiga, saker inför förlossningen och hon besitter själv en del kunskap om både barnafödandet och amning så det är på bästa vis. Både jag och Johnny är så tacksamma över att denna möjlighet finns för vem vet vart det annars sku bära om vi inte sku ha en människa med vettet i behåll med oss. Hehe, true story.

måndag 6 november 2017

Att bli utstött


Denna graviditet har ju redan från början varit en enda storm. Om det inte varit det ena så har det varit det andra och mest saker jag såklart inte har kunna påverka på nått sätt. 70% av tiden har jag behövt vara i viloläge vilket ju har påverkat det mesta runt mig men såklart mest Melvin. En tvååring kan ju inte förstå varför mamma plötsligt inte kan lyfta honom, springa och busa med honom eller helt enkelt inte orkar lika mycket som förr.

För det mesta har jag såna otroliga skuldkänslor då jag inte kan ge honom det han behöver. Vissa dagar försöker jag verkligen mitt bästa med att sitta på golvet och leka med honom och hans bilar utan att låta smärtan från ryggen eller tröttheten att komma fram för mycket. Tyvärr misslyckas jag rätt ofta och Melvin brukar själv säga "Melvin kan leka själv, mamma kan vila". And it kills me! Krossar mitt hjärta, jag rivs itu, blir sparkad på då jag redan ligger.. Går inte att förklara hur ledsen jag blir. 

Jag pratar mycket med Melvin om varför saker och ting är som det är just nu och han vet. Han kanske inte förstår vad exakt det innebär men han vet att lillasyster är påväg. Vi pratar om känslorna kring det hela och ibland blir jag så fascinerad över hur klok och förståelig tvååring han är.

Jag har vetat att i nått skede under denna graviditet eller efter lillasysters ankomst, kommer han att byta sin trygga punkt till någon annan. Och det har han nu klart och tydligt visat att han gjort. Jag får till exempel inte längre natta honom, på morgonen vaknar jag till "mamma, snart kommer nog pappa hem", vid varje utbrott är det pappa som gäller och man märker att han är väldigt rastlös på dagarna då han är ensam med mig. Det gör ont i mig och ibland känner jag att det är jag som grävt min egen grav då jag inte klarat av att vara den mamman jag annars är. Samtidigt som jag vet att det är sååå många andra som varit i samma situation som mig och att det bara varit en fas inför den stora förändringen som håller på att ske.

 Foto: Alice Snellman (instagram: @allisfoton)

Jag försöker att acceptera läget, finnas där för honom i andra situationer och
bekräfta hans känslor han känner mot mig. Tillika kan jag inte hjälpa att jag känner mig
lite utstött av min nummer ett människa.
 

onsdag 25 oktober 2017

Tiden går


Ojoj hörni, vecka 33 idag. Endast sju veckor kvar till beräknat och
tre veckor tills mammaledigheten börjar. Det är helt otroligt hur fort tiden går nu.
Inte mig emot kan jag säga.


Det händer en hel del i kroppen just nu. Jag antar att den börjar förbereda sig. På förra kontrollen kom det ju fram att lillbruden låg i tvärläge men jag är rätt säker på att jag för en vecka tillbaka kände av då hon vände sig. Det ilade till i hela kroppen och det kändes som att hela magen vändes upp och ner. Efteråt har magen verkligen spurtat iväg och är betydligt större framåt och kommit mycket högre upp. Jag har för det mesta tungt att andas och sura uppstötningar sitter i dygnet runt nästan. Så därför tror jag att hon vänd sig.

Andra krämpor jag börjat få är ryggproblem och ischias. Kan knappt stå och laga mat längre för får så ont i hela ryggen och enda ner till knäna då jag står längre än 10 minuter. Not so much fun. Men hej, det är ju inte länge kvar mera! (säger jag hela tiden) Så lite får man ju offra sig hehe.

På hemmafronten börjar vi vara redo att få hem en bebis. Kläderna är tvättade och vikta i lådorna, sängen ska bara skruvas ihop, lakan och handdukar är tvättade, babysitter och varmare åkpåse är beställd. Lite smått och gott som nappar, napphållare, blöjor, amningsskydd och babynest ska skaffas ännu och BB väskan ska packas men sen är vi riktigt redo. 


Ska bli så underbart att få lillasyster hit till oss <3

lördag 21 oktober 2017

Preggo-craving eller beroende?

Varje dag går jag in på Campadre och varannan gång beställer jag hem nått därifrån. Det är allt från barnkläder till köksknivar och lite julklappar har till och med fått komma hem. För varje gång de har en ny kampanj så hittar jag alltid något jag vill ha eller som vi behöver. Ok, jag hittar en massa men eftersom att Johnny står för det ekonomiska i detta hushåll för tillfället så håller jag mina fingrar i styr så jag inte ska klicka hem allt för mycket. Frågar dessutom alltid lov av honom om jag "får" beställa hem nya saker. Hehe låter som en tonårig tjej som har pappa som betalar. But you know, vårdledigheten är ingen fröjd sådär ekonomiskt sett.

Hur som haver.. Johnny och Melvin är i Nykabi idag så jag passade såklart på att surfa igenom alla kampanjer i lugn och ro. Har redan en tid sök efter en höstjacka åt Johnny som sku va lite varmare än hans urtvättade och typ 5 år gamla jacka är. I dessa gravida tider är det ju faktiskt han som är mest ute och rastar Melvin så då borde han oxå få ha ordentliga ytterkläder. Till min lycka hittade jag en av märket Sodadry och till ett riktigt bra pris tycker jag om man tänker att original priset ligger på 230€. Dessutom är det bästa med Campadre att man vet att det är kvalité även om produkterna är nedsatta med 50-80%. Inget lurendrejeri som Wish till exempel.


 För tillfället har jag fyra paket påväg hem men har lite på känn att det blir fler inom kort. För snart är det ju jul och här är en som verkligen älskar allt som har med julen att göra. Måst dock övertyga mannen i huset om att vi faktiskt behöver nya juldekorationer och julporslin. Hehe känns lite som att jag är beroende av Campadre. Eller kan jag skylla på att det är den nyaste preggo-craving?