onsdag 17 januari 2018

Okey, jag är redo nu!


Det har tagit sin tid att snöra upp mina tankar kring förlossningen.
Har liksom inte kunnat sätta fingret på det. Kan inte riktigt göra det nu heller men
det känns lättare att prata om det. Och jag vill såklart dela med mig av den åt er.

Redan från vecka 37 hade jag förvärkar, onda sammandragningar och en del av slemproppen lossnade. Med Melvin lossnade slemmisen på en fredag och natten till måndag satte värkarna igång. Då var jag i vecka 39. Såklart förväntade jag mig samma sak denna gång också. Även om jag bara var i vecka 37.

Ingenting hände. Det kom mera av slemproppen lite nu som då och värkarna blev bara starkare för varje dag. But still nothing! Veckorna gick snabbare och snart var vi framme vid kvällen innan beräknade datumet. Jag tog med mig Melvin, min syster och hennes son, en burk jalapenos och for hem till mamma. Där satt jag och surade och tryckte i mig en massa jalapenos för att inget hände. (Haha, ni vet stark mat är ju ett husmor knep lol.) Jag var nog så jäkla tvär och på dåligt humör. Vi spenderade hela kvällen där med kaffe och lek och som avslut fick min mamma och syster mig att skratta heeelt hysteriskt så tårarna bara sprutade! Efteråt kände jag mig så avslappnad och kunde konstatera att jag faktiskt inte hade skrattat så helhjärtat sen hösten. Den kvällen somnade jag gott.

Nästa dag, måndag den 18.12 vårt beräknade datum, vaknade jag kl 07 av att Melvin satt i sin säng och kallade på mig. Jag steg upp, klädde på mig och for in till honom. Han steg upp och vi började på med dagen. Vi lagade frukost och satte oss ner för att äta. Då kände jag av första värken. Jag hejdade mig lite och andades djupt. Melvin frågade av mig "mamma vad är det?" och jag svarade med ett "babyn rör sig i magen så det gjorde lite ont men det går nog bra". För då var värken redan över. Vi åt upp frukosten och plockade sen fram lego.

Då jag satte mig ner på golvet för att bygga lego så kom nästa värk. Den höll i sig lite längre men jag andades bara djupt och så var den över. Nu var klockan ca 8 på morgonen. Kort efter kom nästa värk och denna gång plockade jag fram telefonen och ringde och väckte min mamma. Vi pratade och funderade en stund. Mamma tyckte jag sku ringa hem Johnny och åka in, medans jag ville avvakta ännu. Efteråt ringde jag åt Johnny och förberedde honom på att vi KANSKE behöver fara in på kontroll.

Sen kom det lite starkare värkar och denna gång fick jag ta stöd av tv-bordet för att inte helt tappa kontrollen över kroppen. Då ringde jag in till BB i Kokkola för att höra vad de tyckte och om de trodde att förlossningen eventuellt var på gång. Och det tyckte hon som var i telefonen. Men hon trodde inte att jag behövde komma in direkt men att jag såklart var välkommen om det kändes så. Jag ringde min mamma igen och bad henne komma hem till oss, just in case. Det gick sisådär 5 minuter så fick jag en känsla av att jag nog borde ringa hem Johnny och att vi borde fa in på kontroll, JUST IN CASE. Vill ju inte vänta för länge heller så att jag hamnar att föda i bilen eller nått sånt.

Nå, Johnny kom hem och kort efteråt kom mamma till oss. Vi packade det sista i BB väskan och hoppade i bilen. Jag meddelade vår doula att vi är påväg in men att jag ska ha dom att undersöka mig först innan hon kommer dit körand. Så att vi vet hur det ligger till och att hon inte kör dit i onödan. Hela vägen till Kokkola sa jag åt Johnny att dom kommer att skicka hem oss för mina värkar var varken täta eller regelbundna.

Väl framme vid BB slapp vi genast till ett undersökningsrum och barnmorskan la mig i ctg-kurvan. Strax därpå gjorde hon en inre undersökning och hon konstaterade att jag är öppen 4-5cm!! Fick en värre chock och kunde inte tro mina öron! Frågade flera gånger av henne att är jag verkligen öppen så mycket. Då jag kom in med Melvin hade jag så helvetes värkar och då var jag knappt öppen 1cm.  Men jodå, åtminstone 4cm öppen var jag.

Eftersom att mina värkar inte var så intensiva att jag sku behöva smärtlindring så fick vi ett familjerum på BB. Vi gick en snabb rundvandring på avdelningen samtidigt som barnmorskan berättade hur vi sku gå tillväga. Klockan var lunch så vi sku få äta och sen bara vänta på att det sku börja hända nått mer. Strax efter att vi ätit kom doulan och vi gick in på rummet för att vänta...

... to be continued.

tisdag 9 januari 2018

Nått jag inte kan sätta fingret på


Det är nånting så speciellt med denna bebisbubbla. Den känns så verkligt och jag kan se allting så klart jämfört med hur det var efter Melvins födsel. Samtidigt som det känns som att jag är i en dimma och bara svävar fram. Ibland på rosa moln och ibland på gråa moln som brister när som helst. Nån dag kan jag va så gråtig av lycka medans jag nästa är så frustrerad och nere att jag bara vill fly från familjelivet.


Jag tror en del av min frustration beror på amningen. Amningen fungerar super och har varken haft såriga bröstvårtor eller mjölkstockning men djiises vad det tar tid och energi av en. Jag kan sitta och amma i 30-60 minuter och vara helt tom och med en sovande Iselin i famnen. Men så vaknar hon igen efter 10 minuter och så är det samma sak igen. Och ja, jag visste att det kommer att bli så den första tiden men man fattar nog inte helt 100% hur mycket tid det FAKTISKT kräver av en. Glömmer jag dessutom bort att äta en måltid eller dricka vatten så är jag helt slutkörd efter en längre amningsstund.

En annan sak jag är frustrerad över är att jag inte riktigt kan placera mina känslor angående förlossningen. I sin helhet gick det ju bra och jag är till en viss del mycket stolt över mig själv. Men sen är det nått som gnager i mig som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske det att det blev så annorlunda än med Melvin? Eller att det gick så snabbt? Eller för att det känsta som en stor jävla lättnad över att graviditeten ÄNTLIGEN var över och att jag i samband med det sköljdes över av en känslostorm? Den som lever får se. Jag bearbetar ännu den delen.


 Men i sin helhet går allting så bra!
Mycket bättre än jag kunnat föreställa mig.
Vi njuter och tar en dag i taget.

torsdag 28 december 2017

10 dagar efter


Helt ofattbart att det endast är tio dagar sen Iselin föddes. Det känns som att hon funnits hos oss en evighet och hon är en så självklar del i vårt liv. Min kärlek för henne är så oförklarlig och kärleken för Melvin har också blivit så mycket starkare. Det är så overkligt hur mycket man kan älska sina barn.

Melvin har varit och är så otroligt duktig. Han inkluderar sin lillasyster i allting och är så otroligt omtänksam. Han hälsar henne godmorgon då han hör att vi vaknar och önskar henne godnatt innan han går och lägger sig. Pysslar om henne när hon gnyr och rör sig och visar sina favorit leksaker åt henne. Hans ögon lyser av kärlek då han ser på henne. Jag är så otroligt stolt över honom!


Johnny däremot har inte haft det lätt. Melvin testar verkligen alla Johnnys nerver och gränser och gör allt i sin makt för att han inte ska få en lugn stund. Dessutom hamnar Johnny att passa upp mig också mellan varven då Iselin sitter största delen av dagen fast i mitt bröst. Men det är ju precis såhär vi föreställde oss att det kommer att vara.

Dock är vi mycket nöjda över hur allt gått på hemmaplan. Livet fortsätter ju trots allt. Våra rutiner med Melvin är det samma som tidigare och Iselin hänger bra med i svängarna. Hon är direkt inte krävande. Ammar med tre-fyra timmars mellanrum och sover resten av tiden. Med andra ord en mycket nöjd bebis. Än så länge hehe.


Jag är glad över att jag denna gång kan njuta av en nyfödd bebis och allt kring det. Med Melvin var jag bara förvirrad och ledsen en lång stund efter förlossningen. Visste varken ut eller in och njöt inte alls av att ha fött ett barn till världen. Men jag har sagt redan från början att denna gång tar vi allting i min och bebisens takt. Gör inget förhastat och låter allt ta sin tid. Vi hinner nog med det ena och det andra sen då vi kommit oss tillrätta.

söndag 24 december 2017

Julefrid!


Julen är här och den är redan så perfekt!
Känner varken stress eller press över nånting.
Endast julefrid från topp till tå.

Dagens program är simpelt.
Massa julmat, min familj och bebismys.

Julen 2017 är och förblir oslagbar!
 

 

fredag 22 december 2017

Right on time!


18.12.2017. Måndag.
Ny vecka. Nya möjligheter.
Ny dag. En vanlig vardag.
Julveckan börjar.
Fullgången graviditet.
Beräknad födsel.
Dagen börjar som vanligt kl 07.


Kl 17:38 samma dag...



 Det började lugnt och nästan ovetandes.
Men ack så snabbt då hon väl ville ut.
En perfekt liten Iselin på 3495g och 50cm.
Vi svävar på moln av kärlek och lycka!