onsdag 21 februari 2018

Solig onsdag


Trots tidig väckning fick vi en bra start på dagen. Där runt 10 kom Betti med sina pojkar till oss för lite lek. Det är så otroligt skönt då pojkarna har "lärd sig att leka" och faktiskt kan sitta för sig själva i rummet en stund och pyssla med sitt. För det betyder ju oxå att vi mammor hinner prata lite med varandra. Tre timmar av kaffe och lek for i ett huj och nu har lugnet lagt sig. En bebis sover i vagnen och den äldre vilar på soffan. Detta är typ bästa stunden på dagen.


Mild kaos efter två stycken snart treåringar. Men visste ni att detta är nånting av det bästa jag vet? För jag älskar nämligen att städa! Eller mer det där att plocka upp och ordna saker. Jag sku aldrig ha ett städjobb för det är bara tråkigt men att plocka upp och ordna saker är såå himla roligt! Är nog ett av mina guilty pleasure. Så ni kan ju bara gissa hur det pittrar i fingrarna då jag snart ska få städa upp detta!

Sen när jag städat och Johnny har kommit hem från jobbet så ska jag hoppa i bilen tillsammans med Tiici och styra kosan mot Kokkola. Vi har bestämd oss för att lämna barnen åt karana och avnjuta en god middag på Pedrinas. Kan inte minnas när vi två senast sku ha setts utan barn och faktiskt hunni prata med varandra. Så jag ser verkligen framemot vår dejt hehe. Dessutom skiner solen och det är så otroligt vackert vinterväder idag så man kan inget annat än vara på gott humör. Nu ska jag ta tag i kaoset och sen börja ställa mig så småningom! Ha en fortsatt fin dag!


söndag 18 februari 2018

Fortsättning följer..

Okey, äntligen kommer fortsättningen av förlossningsberättelsen. Del 1 hittar ni här

Redan vid lunchen började jag känna att värkarna blev starkare för min matlust började försvinna och ett svagt illamående började krypa sig på. Inne på rummet sen så blev det lite långtråkigt. Var lite spänd och nervös och jag hatar ju verkligen att vänta. Dessutom började värkarna vara lite ondare men inte såpass att jag sku behöva läkemedel. Så vi kom fram till att vi kunde prova på lite akupunktur ifall det sku sätta sprätt på det hela. Vi kallade in barnmorskan och hon stack några nålar i mig. Några som sku lindra smärtan och några som sku "skynda på" förlossningen. I 30 minuter hade jag nålarna i mig och kan säga det satte verkligen fart på allting. Hela min kropp blev så avslappnad och en kvart senare blev värkarna mycket ondare så vi fick förflytta oss till förlossningssalen.

Jag hade redan från början bestämd mig för att försöka klara mig utan läkemedel under öppningsskedet. Så då vi sku flytta oss till förlossningssalen hade jag turen att få ett rum med badkar. Barnmorskan tappade upp vatten och jag klev i. Det var så otroligt skönt och varje värk flöt jag bara där i badet och andades djupt. Till sist blev det obehagligt att sitta i vatten så jag klev ur och satte mig på en pilatesboll istället. Gungade där en liten stund men till sist sa kroppen stopp och jag fick lägga mig ner i sängen.

I detta skede gjorde det rätt ont men jag la all min fokus på att andas igenom varje värk medan Johnny och doulan masserade mig. Måste säga att här är allting rätt suddigt. Barnmorskan gjorde en inre undersökning och jag var öppen 6 cm. Värkarna var nu väldigt onda så jag fick börja med lustgas.

Inför krystningen hade jag tänkt mig PCB bedövning så barnmorskan frågade mig ifall jag vill ha den nu så kan hon ringa in gynekologen. Men eftersom att jag var öppen endast 6 cm ville jag ännu vänta då den håller endast en timme. Så vi körde vidare med lustgasen och massagen. Var uppe en sväng för att påskynda öppningen lite men det gick verkligen inte att stå för nu gjorde det så jävla ont.

Då jag kom ner i sängen igen så kände jag hur jag började tappa kontrollen över andningen och värkarna och plötsligt hade jag såna otroliga krystvärkar. Barnmorskan höjde upp lustgasen och gjorde en inre undersökning. Nu var jag plötsligt öppen 9 cm och fanns inte mycket kvar av kanten. Barnmorskan ringde in gynekologen som kom på en gång för att lägga PCB bedövningen åt mig. Tyvärr hjälpte den inte ett skit och jag började bli riktigt panikslagen.

Jag hade absolut ingen kontroll över nånting. Jag satt och andades lustgas hela tiden och bara skrek att jag behöver krysta för det gick absolut inte att hålla emot. Barnmorskan ville att jag sku hålla emot lite till eftersom att det fanns lite kant kvar ännu. I detta skede tänkte jag bara att får jag inte krysta NU så kommer hela min nedre del sprängas för ett sånt tryck neråt hade jag. Jag hade absolut ingen kontroll över situationen så jag bara skrek ut hur jag kommer att dö idag, doulan pratade lugnt med mig och ville jag sku andas djupt, Johnny försökte följa mina instruktioner om hur han sku hålla mitt ben och barnmorskan försökte för varje steg berätta vad som hände. Jag hörde vad alla sa men kände ändå att mitt huvud inte alls var med. Det gick liksom så snabbt allting.

Till sist skrek jag att "nu fan måst jag få krysta" och barnmorskan svarade med att hon trycker ut det sista av kanten och 4 MINUTER senare hade jag Iselin på bröstet.

   
Äntligen var det över. Och jag levde. Min graviditet var över.
Det var nog en flickbebis. Den jävla hemska värken var slut.
Jag är så lycklig. Jag gråter. Men jag känner mg ledsen.
Jag var trött. Nu började jag frysa.


Det var så mycket tankar och känslor i min kropp. Jag hörde att Johnny, barnmorskan och doulan sa hur otroligt duktig jag var. Iselin grät på mitt bröst. Men jag var så trött. Orkade inte.

Strax där på blev det konstaterat att moderkakan inte lossnat. Så barnmorskan började trycka lite på min mage. Och AJ SOM FAN hur jävla ont det gjorde. Tusen gånger värre än krystvärkarna jag kände då jag inte hann få bedövning. Jag grät igen. Barnmorskan gav mig den ena medicinen efter den andra men nu kände jag att jag verkligen inte hängde med. Jag hade så satans ont, jag frös så att hela sängen skakade och jag var så trött så jag orkade inte hålla mig vaken. Jag stängde ögonen och var nog bort en sekund eller två. Hörde mellan varven röster om att jag sku öppna ögonen och att jag måste försöka krysta lite.

Plötsligt kände jag hur moderkakan kom ut och jag vaknade till på nått sätt. Det hade nästan gått en timme men för mig kändes det som nån minut bara. Jag hade fått både dropp och en spruta med smärtstillande å jag kände mig lite dåsig. Iselin hade äntligen fått ett lätt grepp om mitt bröst och jag var inbäddad i varma filtar. Barnmorskan berättade att det hade lämnat fast en liten bit av moderkakan och att jag hade mista över en liter blod. Men att allt var helt ok nu och att jag får lämna i förlossningssalen en liten stund ännu så jag får återhämta mig i lugn och ro.


Det tog en tid för mig att förstå vad som egentligen hände under och efter förlossningen. Barnmorskan var in till mig dagen efter för att gå igenom och prata om förlossningen men då kände jag inget annat än lycka. Idag känner jag lite annat och kan inte prata om förlossningen utan att börja gråta. Jag är inte riktigt säker på vad som är det värsta men det kommer nog att reda upp sig i framtiden. Jag har nämligen bokat tid till en terapeut som ska hjälp mig att reda ut alla känslor kring förlossningen och hela denna omställningen med två barn. För som jag skrev i förra inlägget så har det verkligen inte varit lätt.

Jag visste ju att jag inte kan få en lika underbar förlossning som jag hade med Melvin men det är nog sjukt hur annorlunda det faktiskt kan vara. Jag var mer klar i huvudet denna gång, mina känslor var starkare och jag visste med säkerhet att varje värk är ett steg närmare Iselin. Dessutom klarade jag en förlossning UTAN bedövning och det är nått jag ALDRIG trodde jag sku klara av! Jag är så otroligt stolt över mig själv! Att jag kom igenom min mardröms graviditet och en förlossning som gick på bara 5 ynka timmar. Mycket snabbare än jag hade föreställt mig. Men nu är vi äntligen där vi velat vara sen den dagen jag plussade!

Förlossningen med Melvin
Part 2 

lördag 17 februari 2018

En dag i taget


Melvin skriker sönder halsen på sig själv och strejkar med ALLT under dagen och Iselin är missnöjd hela tiden och håller skrikfest på kvällarna. Ingen av dem somnar innan kl 23 och jag och Johnny pratar knappt med varandra. För det går inte pga allt skrik. Sen då barnen ä-n-t-l-i-g-e-n sover så vill man bara ligga tyst i ett mörkt rum och känna efter ifall man ännu lever eller om man hamnat i helvete. Så jobbigt har det varit den senaste månaden.

Men jag börjar se ljuset i tunneln. Melvin har slutat strejka med det mesta, minskat på volymen och somnar senast kl 21.30. Iselin är mera nöjd än missnöjd och håller knappt nån skrikfest alls. Jag och Johnny har till och med växlat några ord med varandra och ikväll äter vi hämtmat tillsammans framför Mello. UTAN barn. Är ju direkt inte nått man har tid eller energi för i dessa dagar.

Det är nog inte så lätt att ha två barn. Inte för att jag trodde det sku bli det heller men kunde nog inte alls föreställa mig hur krävande det faktiskt är med två stycken. Jag sa åt Betti häromdagen att emellanåt känns det som att man bara gör saker utan att man ens typ vet av det. För att det är så hektiskt och intensivt med två stycken. Det blir ju säkert lättare med tiden då man får rutin på det hela och blir lite van. Men i dagens läge så lever vi en dag i taget och jag försöker göra det bästa av situationen.

Foto: Alice Snellman
 
Men trots allt det jobbiga så är våra dagar också fyllda med massa kärlek. Jag stannar upp flera gånger om dagen och bara andas in tacksamheten över att just jag har fått föda två friska barn till världen. Två små personer som fyller mitt hjärta med kärlek. Och sen att få se Melvins kärlek för sin lillasyster gör nog så att mitt hjärta brinner av kärlek. Han lägger verkligen ner själ och hjärta då han pysslar om henne, tröstar henne och underhåller henne. Helt otroligt hur en tvååring kan vara så snäll och omtänksam. Tvivlar på att det kommer att vara så hela tiden men man får helt enkelt njuta av det så länge det varar. Som sagt, en dag i taget.

torsdag 25 januari 2018

Queen of missnöjd


Ojoj.. Plötsligt vände allting och fick en missnöjd tjej.
Så mina dagar går ut på att jag går runt och bär på henne nästan hela dagen.
Dessutom har Johnny börjat jobba igen så det är rätt utmanande att
bära på en 5 veckors samtidigt som en vild tvååring vill leka.
Som tur har jag bärsele men den duger heller inte alltid åt lillbruden.
En dag i taget så blir det nog bra.


För tillfället har jag varken tid eller ork att lägga min energi på annat än barnen.
Vårt hem är ett kaos, jag har absolut inget social liv och jag är inte ens utomhus just nu.
Jag har plitat ner några rader på fortsättningen av förlossningsberättelsen (del 1) men
jag vill inte publicera nått halvhjärtat. Så ja, den är på kommande.
Bara jag får lite mera ledig tid.

onsdag 17 januari 2018

Okey, jag är redo nu!


Det har tagit sin tid att snöra upp mina tankar kring förlossningen.
Har liksom inte kunnat sätta fingret på det. Kan inte riktigt göra det nu heller men
det känns lättare att prata om det. Och jag vill såklart dela med mig av den åt er.

Redan från vecka 37 hade jag förvärkar, onda sammandragningar och en del av slemproppen lossnade. Med Melvin lossnade slemmisen på en fredag och natten till måndag satte värkarna igång. Då var jag i vecka 39. Såklart förväntade jag mig samma sak denna gång också. Även om jag bara var i vecka 37.

Ingenting hände. Det kom mera av slemproppen lite nu som då och värkarna blev bara starkare för varje dag. But still nothing! Veckorna gick snabbare och snart var vi framme vid kvällen innan beräknade datumet. Jag tog med mig Melvin, min syster och hennes son, en burk jalapenos och for hem till mamma. Där satt jag och surade och tryckte i mig en massa jalapenos för att inget hände. (Haha, ni vet stark mat är ju ett husmor knep lol.) Jag var nog så jäkla tvär och på dåligt humör. Vi spenderade hela kvällen där med kaffe och lek och som avslut fick min mamma och syster mig att skratta heeelt hysteriskt så tårarna bara sprutade! Efteråt kände jag mig så avslappnad och kunde konstatera att jag faktiskt inte hade skrattat så helhjärtat sen hösten. Den kvällen somnade jag gott.

Nästa dag, måndag den 18.12 vårt beräknade datum, vaknade jag kl 07 av att Melvin satt i sin säng och kallade på mig. Jag steg upp, klädde på mig och for in till honom. Han steg upp och vi började på med dagen. Vi lagade frukost och satte oss ner för att äta. Då kände jag av första värken. Jag hejdade mig lite och andades djupt. Melvin frågade av mig "mamma vad är det?" och jag svarade med ett "babyn rör sig i magen så det gjorde lite ont men det går nog bra". För då var värken redan över. Vi åt upp frukosten och plockade sen fram lego.

Då jag satte mig ner på golvet för att bygga lego så kom nästa värk. Den höll i sig lite längre men jag andades bara djupt och så var den över. Nu var klockan ca 8 på morgonen. Kort efter kom nästa värk och denna gång plockade jag fram telefonen och ringde och väckte min mamma. Vi pratade och funderade en stund. Mamma tyckte jag sku ringa hem Johnny och åka in, medans jag ville avvakta ännu. Efteråt ringde jag åt Johnny och förberedde honom på att vi KANSKE behöver fara in på kontroll.

Sen kom det lite starkare värkar och denna gång fick jag ta stöd av tv-bordet för att inte helt tappa kontrollen över kroppen. Då ringde jag in till BB i Kokkola för att höra vad de tyckte och om de trodde att förlossningen eventuellt var på gång. Och det tyckte hon som var i telefonen. Men hon trodde inte att jag behövde komma in direkt men att jag såklart var välkommen om det kändes så. Jag ringde min mamma igen och bad henne komma hem till oss, just in case. Det gick sisådär 5 minuter så fick jag en känsla av att jag nog borde ringa hem Johnny och att vi borde fa in på kontroll, JUST IN CASE. Vill ju inte vänta för länge heller så att jag hamnar att föda i bilen eller nått sånt.

Nå, Johnny kom hem och kort efteråt kom mamma till oss. Vi packade det sista i BB väskan och hoppade i bilen. Jag meddelade vår doula att vi är påväg in men att jag ska ha dom att undersöka mig först innan hon kommer dit körand. Så att vi vet hur det ligger till och att hon inte kör dit i onödan. Hela vägen till Kokkola sa jag åt Johnny att dom kommer att skicka hem oss för mina värkar var varken täta eller regelbundna.

Väl framme vid BB slapp vi genast till ett undersökningsrum och barnmorskan la mig i ctg-kurvan. Strax därpå gjorde hon en inre undersökning och hon konstaterade att jag är öppen 4-5cm!! Fick en värre chock och kunde inte tro mina öron! Frågade flera gånger av henne att är jag verkligen öppen så mycket. Då jag kom in med Melvin hade jag så helvetes värkar och då var jag knappt öppen 1cm.  Men jodå, åtminstone 4cm öppen var jag.

Eftersom att mina värkar inte var så intensiva att jag sku behöva smärtlindring så fick vi ett familjerum på BB. Vi gick en snabb rundvandring på avdelningen samtidigt som barnmorskan berättade hur vi sku gå tillväga. Klockan var lunch så vi sku få äta och sen bara vänta på att det sku börja hända nått mer. Strax efter att vi ätit kom doulan och vi gick in på rummet för att vänta...

... to be continued.