söndag 3 december 2017

En nappfri lillajul


Igår firade vi en riktigt lyckad lilljul. I förra året låg jag i 40 graders feber och ett finger i paket så mitt enda mål för årets lillajul var att få vara frisk och tillsammans med min familj vilket jag fick. Vi började dagen med lång sovmorgon och julfrukost. Efter frukosten gick vi en sväng på stan och senare på dagen for vi över till mammas för lite julmat och julfika.

Här om dagen då vi var och lekte med kompisarna kom det på tal detta med att ge napparna åt jultomten på julafton och det blev ju såklart en het diskussion oss mammor emellan. Senare på kvällen sen så nämnde Melvin att han ska minsann ge tuttu åt tomten så han kan få paket och efter det började jag faktiskt fundera att varför inte? Vi har pratat med Johnny om att vi borde slippa nappen så småningom eftersom att det stör Melvins tal och det dessutom är en massa onödigt skrik och gnäll efter den hela tiden.

Så igår morgon började vi prata om det med Melvin att han kanske kunde packa in sina nappar och ge dem till lillajultomten och eventuellt få en belöning för det då. Till en början var han skeptisk men ganska fort var han med på noterna. Vi samlade ihop napparna i en påse, skrev ett litet brev åt lillajultomten, la påsen under granen och for iväg på julmiddag till mammas. Då vi kom hem igen fanns det spår av tomtenissen från postluckan fram till granen och där under granen fanns ett paket och ett kort åt Melvin och påsen med napparna var borta!


Vi läste kortet där tomtenissen berättade att det var så snällt av Melvin att ge bort sina nappar åt tomtebebisarna och att han därför ville belöna Melvin med en gåva. Melvin var super ivrig och blev så himla glad över sopbilen som låg i paketet. Jag igen satt med världens skuldkänslor för det kändes som att jag hade snattat ett litet barns lördagsgodis. Lol. Men jag vet vi gjorde rätt i att bli nappfria. Han är ju trots allt 2 år och 8 månader så det var nog på tiden nu!

Under nattningen sen frågade han fyra gånger efter nappen. Vi förklarade då för honom att lillajultomten hade hämtat bort dom och att han ju fick sopbilen som gåva. Efter lite frågor och funderingar somna han sen skönt till bok och nattmusik. Idag har han frågat efter napparna kanske fem gånger men flera gånger kommit på av sig själv att han gett bort dom. Och fast han varit ledsen av en eller annan orsak idag så har han inte frågat efter nappen, så vi har sluppit ganska smärtfritt undan. *peppar peppar*

Nej, INGET!


Tack för att ni delade med er av er erfarenhet i mitt förra inlägg.
Man ska ju inte jämföra sig med andra eller ens sin förra graviditet
men det går ju bara inte att hålla sig ifrån att spekulera.

Veckan har ju gått åt att vänta på värkarna. Och visst har jag haft värkar.
Vissa dagar mera och vissa dagar mindre men så avtar det efter nån timme.
Min kropp beter sig konstigt och humöret går i vågor. But that's it! Det händer inget.
Inga desto mer känningar. Till och med sammandragningarna har minskat.
Bittert, då jag trodde att det sku ha satt igång efter att slemmisen lossnat då det var så sist.
Men som jag redan skrev, man ska ju inte jämföra med nån annan för varje graviditet är unik.
Så vi fortsätter att måra opå och tar en dag i taget.
15 dagar kvar till bf så vi är ju väldans nära.
  

tisdag 28 november 2017

Är det nu det händer?


20 dagar kvar till beräknad födsel. Vi har gått in i vecka 38 (37+1).
För en vecka tillbaka hade jag sista ultraljudet och fick även då ligga i kurvan.
Allting var toppen och babyn uppskattades vara 2300g.

Min kropp har gått i offline mode och mitt humör är nog inget att skryta om. Jag försöker orka vara social och engagera mig men alltså nää. Jag orkar liksom inte. De tre senaste dagarna har varit riktigt jobbiga för att vara ärlig. Jag har noll matlust, känner mig febrig största delen av dagen, sömnkontot töms allt mer för varje natt, jag mår illa and what not. Det märks att jag är höggravid. Tråkigt är bara förnamnet.

Men så äntligen igår blev det lite spänning i stugan. Jag stod i köket och diskad medans Johnny nattade Melvin. Mitt i allt kände jag hur nånting "ville ut" and yes, det var slemproppen. WOHOO! Ett tecken på att förlossningen är nära. Då jag var gravid med Melvin och slemmisen lossna tog det endast två dagar tills värkarna satt igång. Dock var jag ju i vecka 39+2 då så lite längre gången än vad jag är nu. Hur som.. Kvällen gick sen åt att packa det sista i BB väskan, renskriva förlossningsbrevet och göra upp ett schema på vem som kan ta hand om Melvin då vi väl åker in. På natten mellan 01 och 05 hade jag rätt så regelbundna och onda värkar så vi bestämde att Johnny lämnar hem från jobbet så vi får följa med vad som sker under dagen. Tyvärr försvann värkarna sen på morgonen.

När gick slemproppen för er?
Och hur länge tog det innan förlossningen kom igång? 

Alltmer som dagen gick kom jag att tänka på att det hade blivit väääldigt lugnt med rörelser i magen så jag kontaktade rådgivningen för att få kolla upp vad som var på gång. Slapp genast till mödrapolikliniken och blev lagd i ctg-kurva. Där konstaterades det att babyn var mycket vild men att jag inte kan känna av rörelserna lika bra eftersom att hon är fixerad och väldigt lågt nere. Oron rann från mina axlar och bara kort efteråt började jag känna värkar igen. Så gäller att slappna av nu och att inte stressa i onödan så att kroppen får göra sitt.

Resten av dagen har sen gått åt att ligga i sängen. Värkarna kommer och går lite hur det vill så det är nog bara övningsvärkar eller nått liknande. Mellan varven sköljs jag av vågor med brutal illamående och tröttheten är obeskrivlig. Men hej, det måste ju vara nått på gång. Eller vad tror ni?

måndag 20 november 2017

Varför har vi en doula?


Har helt missat att ni ska ha doula! :) Kan du skriva ett inlägg om det? Hur kom ni på att ni ska ha det och vad är största orsaken tiill att ni vill ha doula? Hur var Johnnys första reaktion då du tog upp det? (Om det var du som gjorde det) tycker det är intressant att det blir vanligare med doula 


 Tack för dina frågor! Har länge tänkt skriva ett inlägg om detta med doula men vi har hållit låg profil på den fronten då vi ville känna efter om det faktiskt var något för oss. Så inte alls konstigt du missat det hehe.

Redan från den dagen då jag plussade så började ju alla tankar och känslor flyga omkring. Trots att man varit med om det förr så känns det ändå som att allting är så nytt men att man ändå har mera kunskap om graviditet och förlossning än första gången. Dels för det att man gått igenom det och dels för att man lärt känna många andra mammor med sina egna upplevelser som de sen delat med sig av.

Min första förlossning var ju verkligen perfekt (läs här) och jag njöt ju verkligen av varje stund. Hade inga förväntningar och tyckte det på ett sätt var så skönt då jag inte visste hur det hela sku gå till. Och där har vi problemet nu i dagens läge. Jag är livrädd för att föda. Jag kommer ju aldrig få samma förlossning som jag hadd med Melvin och nu är jag så mycket mera medveten om vad som kan och inte kan hända. And it scares the hell out of me. Rädslan förvandlas till ångest och panik vilket i sin tur stressar mig och så blir jag arg på mig själv då jag tappar kontrollen helt. Johnny försöker ju sitt bästa att stötta mig och förstå mig i dessa känslor. Men det är ju klart att det inte är lätt för honom heller att veta vad han ska säga eller göra då jag gråter hysteriskt över nått som jag inte kan påverka desto mer. Kroppen sköter ju sitt under förlossningen och enda jag behöver göra är att jobba tillsammans med den. Men just nu klarar jag inte av det och vi jobbar helt emot varandra. Så därför bestämde vi oss för att skaffa en doula.

Foto: @allisfoton

Det är så otroligt skönt att veta att vi har en lugn och sansad person vid vår sida som vi kan bolla tankar och känslor med. En person som är här bara för vår skull och som stöttar våra känslor och våra beslut vi tar utan att försöka påverka oss på ett sätt eller annat. Sen att hon har fyra barn själv, är utbildad barnmorska och jobbar på sjukhus är ju en riktigt jackpot. Hon vet så otroligt mycket och det hon inte vet kollar hon enkelt upp med vården. Redan efter vår första träff så var ju 60% av min rädsla borta och jag kände mig riktigt taggad på att föda. Så rekommenderar verkligen att alla som känner sig osäker/rädd/ångestfylld inför förlossningen skaffar en doula. Man behöver ju inte ha med doulan under förlossningen om det inte känns så men redan att få prata med någon som helt och hållet är "på din sida" hjälper mycket.

Johnny har varit väldigt stöttande angående mina tankar och känslor. Han har ju såklart svårt att förstå exakt hur jag känner men han gör verkligen allt för att jag ska känna mig stark och trygg sen under förlossningen. Så när jag tog upp detta med doula så var han så gott som med på noterna. Dock kom vi överens om att vi bestämmer först efter första träffen med doulan om det känns bra att hon ska va med under förlossningen eller inte. Och direkt efter träffen konstaterade vi båda att vi verkligen vill ha med henne.

I förra veckan fick vi oxå bekanta oss med vår reserv doula (ifall vår doula blir sjuk eller är fast på jobbet) och hon var oxå väldigt trevlig och lätt att prata med. Nästan två timmar satt vi och pratade om förlossningen, våra förväntningar och lite om amning. Så nu känns det som att vi börjar ha det lite på klart och jag känner mig rätt så förberedd inför den stora dagen. Visst, rädslan finns kvar men jag har ju både Johnny och doulan vid min sida så jag tror absolut det kommer att gå bra!

tisdag 14 november 2017

Obehag för närhet


Nu då det verkligen börjar närma sig förlossning och bebis, så har jag börjat läsa på ännu mera om amning. Jag har hela graviditeten haft en liten vision om hur det ungefär "ska se ut" då jag börjar amma och jag har ställt in mig på att ha en bebis fast vid bröstet största delen av tiden de första månaderna. Dessutom har jag fråga tips och råd av mina två vänner som ammar sina barn och så läser jag en del i en amningsgrupp på facebook. Allting har hittills känsta okej och rätt så självklart. 

Men så för nån vecka sen då jag råkade nudda vid mitt bröst så ilade det till i hela kroppen och en sekund efter kände jag ett enormt obehag inom mig. Sådär som att någon sku ha tafsat på mig mot min vilja. Jag tänkte inte desto mer på det just då men sen på kvällen kom obehags känslan tillbaka. Så jag testade att nypa mig själv lite försiktigt i nipplan och visst fick jag samma känsla igen. Som att någon mot min vilja rör i mina intim områden. Efteråt blev jag fylld med ångest och fick nästan panik. Min tanke var att är det såhär det kommer att kännas sen då bebisen ligger och suger på mitt bröst? Ska jag behöva känna den där obehagliga och ångestfyllda känslan största delen av dygnet så att min älskade skatt ska få näring? Ni fattar säkert att jag inte kommer att kunna amma med en sån känsla i kroppen.

Sen igen så är min kropp i ett väldigt känsligt tillstånd just nu. Så känsligt att Johnny knappt får röra mig. Jag vill liksom inte att en annan vuxen ska vara nära mig, mina bröst eller min mage. Vill nästan inte ens vara nära mig själv vissa dagar utan sku hellre bara krypa ur mitt eget skinn. Däremot har jag inga problem som helst att kramas och gosa med Melvin eller nått annat barn. Vilket får mitt hopp om amning att tändas igen. För det är ju en helt annan sak att ha sitt eget barn nära sig.

Foto: @allisfoton 
 
Tycker detta med amning har blivit en så stor press för mig. Bara för att jag har lagt upp en vision om hur det kommer att vara och för att jag så jätte gärna vill att det ska funka denna gång. Dessutom stressar jag så mycket inför förlossningen så alla mina tankar och känslor blir till en enda stor soppa.

Som tur är så bestämde vi oss för att ha med oss en doula under graviditeten och hon ska även vara med under förlossningen. Så skönt att få lufta sina tankar och känslor kring allt detta och att hon är här bara för vår skull. Hon har kollat upp en massa, för mig viktiga, saker inför förlossningen och hon besitter själv en del kunskap om både barnafödandet och amning så det är på bästa vis. Både jag och Johnny är så tacksamma över att denna möjlighet finns för vem vet vart det annars sku bära om vi inte sku ha en människa med vettet i behåll med oss. Hehe, true story.