Separationsångest

Ligger i sängen bredvid världens finaste unge. Han är så fin. Helt perfekt enligt mig. Han är så snäll, omtänksam och nöjd. Han har lärd sig så mycket den senaste tiden och jag märker att han börjar utveckla en och annan känsla. Han har t.ex börjat sakna. Då vi var borta över helgen sa han att han saknar vår hund. Igår kom han plötsligt fram till mig och sa han "saknar Lissi".

Det skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Att han faktiskt håller på att utvecklas och bli självständig. Han ska ju vara beroende av mig livet ut! Det är jag som ska lägga på skorna åt honom, jag som ska mata honom, jag som ska bläddra fram i boken åt honom. Men för det mesta vill han gö dessa saker själv. För att han kan. Och såklart låter jag honom göra det. Även om det skär i hjärtat att han håller på att bli "stor".

Jag älskar honom så obeskrivligt och ibland gör det t.o.m ont i kroppen då jag tänker på hur starkt jag känner för honom. Jag har ingen aning om hur jag någonsin ska klara av att han börjar på dagis, skola osv. För tänk om han blir mobbad? Eller om dagistanten/läraren inte ser honom eller hans behov? Eller om han helt enkelt känner sig otrygg? Just nu går jag sönder av bara tanken på att ha honom borta från mig om dagarna. Sån otroligt separationsångest som tar över hela min kropp.

Som tur är så ska han inte på dagis eller överhuvudtaget ifrån mig ännu på lääänge! Vilket verkligen gör mig lugn. Eller tja, nästan helt lugn.