Denna graviditet har ju redan från början varit en enda storm. Om det inte varit det ena så har det varit det andra och mest saker jag såklart inte har kunna påverka på nått sätt. 70% av tiden har jag behövt vara i viloläge vilket ju har påverkat det mesta runt mig men såklart mest Melvin. En tvååring kan ju inte förstå varför mamma plötsligt inte kan lyfta honom, springa och busa med honom eller helt enkelt inte orkar lika mycket som förr.
För det mesta har jag såna otroliga skuldkänslor då jag inte kan ge honom det han behöver. Vissa dagar försöker jag verkligen mitt bästa med att sitta på golvet och leka med honom och hans bilar utan att låta smärtan från ryggen eller tröttheten att komma fram för mycket. Tyvärr misslyckas jag rätt ofta och Melvin brukar själv säga "Melvin kan leka själv, mamma kan vila". And it kills me! Krossar mitt hjärta, jag rivs itu, blir sparkad på då jag redan ligger.. Går inte att förklara hur ledsen jag blir.
Jag pratar mycket med Melvin om varför saker och ting är som det är just nu och han vet. Han kanske inte förstår vad exakt det innebär men han vet att lillasyster är påväg. Vi pratar om känslorna kring det hela och ibland blir jag så fascinerad över hur klok och förståelig tvååring han är.
Jag har vetat att i nått skede under denna graviditet eller efter lillasysters ankomst, kommer han att byta sin trygga punkt till någon annan. Och det har han nu klart och tydligt visat att han gjort. Jag får till exempel inte längre natta honom, på morgonen vaknar jag till "mamma, snart kommer nog pappa hem", vid varje utbrott är det pappa som gäller och man märker att han är väldigt rastlös på dagarna då han är ensam med mig. Det gör ont i mig och ibland känner jag att det är jag som grävt min egen grav då jag inte klarat av att vara den mamman jag annars är. Samtidigt som jag vet att det är sååå många andra som varit i samma situation som mig och att det bara varit en fas inför den stora förändringen som håller på att ske.
Foto: Alice Snellman (instagram: @allisfoton)
Jag försöker att acceptera läget, finnas där för honom i andra situationer och
bekräfta hans känslor han känner mot mig. Tillika kan jag inte hjälpa att jag känner mig
lite utstött av min nummer ett människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar