Okey, jag är redo nu!

Det har tagit sin tid att snöra upp mina tankar kring förlossningen.

Har liksom inte kunnat sätta fingret på det. Kan inte riktigt göra det nu heller men

det känns lättare att prata om det. Och jag vill såklart dela med mig av den åt er.

Redan från vecka 37 hade jag förvärkar, onda sammandragningar och en del av slemproppen lossnade. Med Melvin lossnade slemmisen på en fredag och natten till måndag satte värkarna igång. Då var jag i vecka 39. Såklart förväntade jag mig samma sak denna gång också. Även om jag bara var i vecka 37.

Ingenting hände. Det kom mera av slemproppen lite nu som då och värkarna blev bara starkare för varje dag. But still nothing! Veckorna gick snabbare och snart var vi framme vid kvällen innan beräknade datumet. Jag tog med mig Melvin, min syster och hennes son, en burk jalapenos och for hem till mamma. Där satt jag och surade och tryckte i mig en massa jalapenos för att inget hände. (Haha, ni vet stark mat är ju ett husmor knep lol.) Jag var nog så jäkla tvär och på dåligt humör. Vi spenderade hela kvällen där med kaffe och lek och som avslut fick min mamma och syster mig att skratta heeelt hysteriskt så tårarna bara sprutade! Efteråt kände jag mig så avslappnad och kunde konstatera att jag faktiskt inte hade skrattat så helhjärtat sen hösten. Den kvällen somnade jag gott.

Nästa dag, måndag den 18.12 vårt beräknade datum, vaknade jag kl 07 av att Melvin satt i sin säng och kallade på mig. Jag steg upp, klädde på mig och for in till honom. Han steg upp och vi började på med dagen. Vi lagade frukost och satte oss ner för att äta. Då kände jag av första värken. Jag hejdade mig lite och andades djupt. Melvin frågade av mig "mamma vad är det?" och jag svarade med ett "babyn rör sig i magen så det gjorde lite ont men det går nog bra". För då var värken redan över. Vi åt upp frukosten och plockade sen fram lego.

Då jag satte mig ner på golvet för att bygga lego så kom nästa värk. Den höll i sig lite längre men jag andades bara djupt och så var den över. Nu var klockan ca 8 på morgonen. Kort efter kom nästa värk och denna gång plockade jag fram telefonen och ringde och väckte min mamma. Vi pratade och funderade en stund. Mamma tyckte jag sku ringa hem Johnny och åka in, medans jag ville avvakta ännu. Efteråt ringde jag åt Johnny och förberedde honom på att vi KANSKE behöver fara in på kontroll.

Sen kom det lite starkare värkar och denna gång fick jag ta stöd av tv-bordet för att inte helt tappa kontrollen över kroppen. Då ringde jag in till BB i Kokkola för att höra vad de tyckte och om de trodde att förlossningen eventuellt var på gång. Och det tyckte hon som var i telefonen. Men hon trodde inte att jag behövde komma in direkt men att jag såklart var välkommen om det kändes så. Jag ringde min mamma igen och bad henne komma hem till oss, just in case. Det gick sisådär 5 minuter så fick jag en känsla av att jag nog borde ringa hem Johnny och att vi borde fa in på kontroll, JUST IN CASE. Vill ju inte vänta för länge heller så att jag hamnar att föda i bilen eller nått sånt.

Nå, Johnny kom hem och kort efteråt kom mamma till oss. Vi packade det sista i BB väskan och hoppade i bilen. Jag meddelade vår doula att vi är påväg in men att jag ska ha dom att undersöka mig först innan hon kommer dit körand. Så att vi vet hur det ligger till och att hon inte kör dit i onödan. Hela vägen till Kokkola sa jag åt Johnny att dom kommer att skicka hem oss för mina värkar var varken täta eller regelbundna.

Väl framme vid BB slapp vi genast till ett undersökningsrum och barnmorskan la mig i ctg-kurvan. Strax därpå gjorde hon en inre undersökning och hon konstaterade att jag är öppen 4-5cm!! Fick en värre chock och kunde inte tro mina öron! Frågade flera gånger av henne att är jag verkligen öppen så mycket. Då jag kom in med Melvin hade jag så helvetes värkar och då var jag knappt öppen 1cm.  Men jodå, åtminstone 4cm öppen var jag.

Eftersom att mina värkar inte var så intensiva att jag sku behöva smärtlindring så fick vi ett familjerum på BB. Vi gick en snabb rundvandring på avdelningen samtidigt som barnmorskan berättade hur vi sku gå tillväga. Klockan var lunch så vi sku få äta och sen bara vänta på att det sku börja hända nått mer. Strax efter att vi ätit kom doulan och vi gick in på rummet för att vänta...

... to be continued.