söndag 18 februari 2018

Fortsättning följer..

Okey, äntligen kommer fortsättningen av förlossningsberättelsen. Del 1 hittar ni här

Redan vid lunchen började jag känna att värkarna blev starkare för min matlust började försvinna och ett svagt illamående började krypa sig på. Inne på rummet sen så blev det lite långtråkigt. Var lite spänd och nervös och jag hatar ju verkligen att vänta. Dessutom började värkarna vara lite ondare men inte såpass att jag sku behöva läkemedel. Så vi kom fram till att vi kunde prova på lite akupunktur ifall det sku sätta sprätt på det hela. Vi kallade in barnmorskan och hon stack några nålar i mig. Några som sku lindra smärtan och några som sku "skynda på" förlossningen. I 30 minuter hade jag nålarna i mig och kan säga det satte verkligen fart på allting. Hela min kropp blev så avslappnad och en kvart senare blev värkarna mycket ondare så vi fick förflytta oss till förlossningssalen.

Jag hade redan från början bestämd mig för att försöka klara mig utan läkemedel under öppningsskedet. Så då vi sku flytta oss till förlossningssalen hade jag turen att få ett rum med badkar. Barnmorskan tappade upp vatten och jag klev i. Det var så otroligt skönt och varje värk flöt jag bara där i badet och andades djupt. Till sist blev det obehagligt att sitta i vatten så jag klev ur och satte mig på en pilatesboll istället. Gungade där en liten stund men till sist sa kroppen stopp och jag fick lägga mig ner i sängen.

I detta skede gjorde det rätt ont men jag la all min fokus på att andas igenom varje värk medan Johnny och doulan masserade mig. Måste säga att här är allting rätt suddigt. Barnmorskan gjorde en inre undersökning och jag var öppen 6 cm. Värkarna var nu väldigt onda så jag fick börja med lustgas.

Inför krystningen hade jag tänkt mig PCB bedövning så barnmorskan frågade mig ifall jag vill ha den nu så kan hon ringa in gynekologen. Men eftersom att jag var öppen endast 6 cm ville jag ännu vänta då den håller endast en timme. Så vi körde vidare med lustgasen och massagen. Var uppe en sväng för att påskynda öppningen lite men det gick verkligen inte att stå för nu gjorde det så jävla ont.

Då jag kom ner i sängen igen så kände jag hur jag började tappa kontrollen över andningen och värkarna och plötsligt hade jag såna otroliga krystvärkar. Barnmorskan höjde upp lustgasen och gjorde en inre undersökning. Nu var jag plötsligt öppen 9 cm och fanns inte mycket kvar av kanten. Barnmorskan ringde in gynekologen som kom på en gång för att lägga PCB bedövningen åt mig. Tyvärr hjälpte den inte ett skit och jag började bli riktigt panikslagen.

Jag hade absolut ingen kontroll över nånting. Jag satt och andades lustgas hela tiden och bara skrek att jag behöver krysta för det gick absolut inte att hålla emot. Barnmorskan ville att jag sku hålla emot lite till eftersom att det fanns lite kant kvar ännu. I detta skede tänkte jag bara att får jag inte krysta NU så kommer hela min nedre del sprängas för ett sånt tryck neråt hade jag. Jag hade absolut ingen kontroll över situationen så jag bara skrek ut hur jag kommer att dö idag, doulan pratade lugnt med mig och ville jag sku andas djupt, Johnny försökte följa mina instruktioner om hur han sku hålla mitt ben och barnmorskan försökte för varje steg berätta vad som hände. Jag hörde vad alla sa men kände ändå att mitt huvud inte alls var med. Det gick liksom så snabbt allting.

Till sist skrek jag att "nu fan måst jag få krysta" och barnmorskan svarade med att hon trycker ut det sista av kanten och 4 MINUTER senare hade jag Iselin på bröstet.

   
Äntligen var det över. Och jag levde. Min graviditet var över.
Det var nog en flickbebis. Den jävla hemska värken var slut.
Jag är så lycklig. Jag gråter. Men jag känner mg ledsen.
Jag var trött. Nu började jag frysa.


Det var så mycket tankar och känslor i min kropp. Jag hörde att Johnny, barnmorskan och doulan sa hur otroligt duktig jag var. Iselin grät på mitt bröst. Men jag var så trött. Orkade inte.

Strax där på blev det konstaterat att moderkakan inte lossnat. Så barnmorskan började trycka lite på min mage. Och AJ SOM FAN hur jävla ont det gjorde. Tusen gånger värre än krystvärkarna jag kände då jag inte hann få bedövning. Jag grät igen. Barnmorskan gav mig den ena medicinen efter den andra men nu kände jag att jag verkligen inte hängde med. Jag hade så satans ont, jag frös så att hela sängen skakade och jag var så trött så jag orkade inte hålla mig vaken. Jag stängde ögonen och var nog bort en sekund eller två. Hörde mellan varven röster om att jag sku öppna ögonen och att jag måste försöka krysta lite.

Plötsligt kände jag hur moderkakan kom ut och jag vaknade till på nått sätt. Det hade nästan gått en timme men för mig kändes det som nån minut bara. Jag hade fått både dropp och en spruta med smärtstillande å jag kände mig lite dåsig. Iselin hade äntligen fått ett lätt grepp om mitt bröst och jag var inbäddad i varma filtar. Barnmorskan berättade att det hade lämnat fast en liten bit av moderkakan och att jag hade mista över en liter blod. Men att allt var helt ok nu och att jag får lämna i förlossningssalen en liten stund ännu så jag får återhämta mig i lugn och ro.


Det tog en tid för mig att förstå vad som egentligen hände under och efter förlossningen. Barnmorskan var in till mig dagen efter för att gå igenom och prata om förlossningen men då kände jag inget annat än lycka. Idag känner jag lite annat och kan inte prata om förlossningen utan att börja gråta. Jag är inte riktigt säker på vad som är det värsta men det kommer nog att reda upp sig i framtiden. Jag har nämligen bokat tid till en terapeut som ska hjälp mig att reda ut alla känslor kring förlossningen och hela denna omställningen med två barn. För som jag skrev i förra inlägget så har det verkligen inte varit lätt.

Jag visste ju att jag inte kan få en lika underbar förlossning som jag hade med Melvin men det är nog sjukt hur annorlunda det faktiskt kan vara. Jag var mer klar i huvudet denna gång, mina känslor var starkare och jag visste med säkerhet att varje värk är ett steg närmare Iselin. Dessutom klarade jag en förlossning UTAN bedövning och det är nått jag ALDRIG trodde jag sku klara av! Jag är så otroligt stolt över mig själv! Att jag kom igenom min mardröms graviditet och en förlossning som gick på bara 5 ynka timmar. Mycket snabbare än jag hade föreställt mig. Men nu är vi äntligen där vi velat vara sen den dagen jag plussade!

Förlossningen med Melvin
Part 2 

3 kommentarer:

  1. On tosi mielenkiintosta lukea muiden synnytyskertomuksia, miten erilaisia ne voikaan olla! :) Luin myös Melvinin synnytyskertomuksen ja mulla tais olla sama kätilö :) Cia oli kyllä tosi ihana!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Joo ja totuushan on se että jokainen synnytys on uniikki! :) Cia oli ihan mahtis! Miten sattuikaan että meillä oli sama kätilö :D

      Radera
  2. Kram på dig. Känner igen mig i det du skriver mellan raderna. Otroligt vacker bild här på slutet. <3

    SvaraRadera